älska din nästa såsom dig själv.

Den här bilden swischade förbi på pinterest och jag tycker den är så fin. Det talas mycket om vikthets och utseendefixering runtom i bloggvärlden just nu och fastän jag tycker ämnet blev uttjatat ungefär 2004  så blir jag berörd. Eller egentligen blir jag arg. Och lite trött. Jag förstår inte vad folk och media får ut av att jämföra och granska kändisars kroppar in på skinnet. Att skrika ut hur många celluliter en har och lyfta upp en annan som spänstigt studsar runt i en minimal bikini tre veckor efter att ha fött barn. Jag orkar inte med att folk blir öppet kritiserade och blir kallade fula rakt upp i ansiktet. Att bloggare får kommentarer om att de ser äckliga ut och att 13-åringar postar utmanande bilder för att få fler instagramföljare. T.ex. Egoina tränade på ett gym, blev iakttagen och hamnade i en skvallerblogg för att hon tränat så kort tid. Sedan var det okej att diskutera huruvida hon ser fet ut eller inte på bilden hon postat. Vem orkar träna om man ska vara tvungen att  fundera på vad andra tycker? Och vem tycker det känns bra att kommentera elaka saker, som om det inte finns någon människa bakom bilden. Nej.

Jag kan inte påstå att jag själv aldrig dömer folk enligt utseende. Det gör jag. Men det finns gränser. Jag kan inte heller påstå att jag lever enligt orden på bilden. Det finns stunder när jag verkligen hatar min kropp. Stunder när jag byter kläder 14 gånger för att mina lår ser för breda ut eller för att jag känner mig som en korv. Men jag ska försöka vara nöjd. Verkligen försöka. Om inte annat så för att slippa läsa viktreportage och anti-viktreportage ännu år 2019.