en ny termin.

En kväll låg jag och tänkte på hur skönt det är att gå och sova när jag vill att det ska bli nästa dag. När jag vet att den dagen innehåller något bra som jag ser fram emot att uppleva. Det behöver inte vara något hejdundrande kalas utan sådär att du kan vakna och vara nöjd. Nästa tankegång blev förstås att så borde det väl alltid vara. Att man alltid ska se fram emot att få vakna och gå vidare. Att man inte ska behöva ha ångest för att somna eftersom det finns något man inte vill göra nästa dag eller för att det helt enkelt inte finns något man vill göra.

Jag befinner mig i något konstigt mellanläge just nu. Jag är inte studerande, men inte heller färdigutbildad. Jag har inget jobb, men känner mig ändå inte arbetslös. Jag bara är. Jag borde skriva på min gradu, men det betyder att den blir färdig. Att jag blir färdig. Och sen då? Då skulle jag vara både färdigutbildad och arbetslös. Åttio procent av de jag träffar frågar mig om jag är färdig med skolan och vad jag gör i höst. Ångestnivån stiger lite varje gång det händer. I det här samhället är du misslyckad om du inte har ett jobb och bortskämd och krävande om du inte vet vad du vill. Men jag har så svårt att se mig själv gå till en arbetsplats med motiveringen att jag får lön och lediga helger. Jag vill så gärna hitta det där som gör att jag ser fram emot nästa arbetsdag. Och förstås gärna få betalt för det.