att välja ett namn.

 

Listan med flicknamn var lång, den med pojknamn desto kortare. Jag vet inte varför det känns svårt med pojknamn, men jag vet att flera andra sagt samma sak. Att det var en pojke kände jag däremot på mig redan från början. Inte på grund av några speciella matcravings, hur jag mådde eller huruvida jag fick hårigare ben eller inte (jo, det ska vara ett tecken!) utan bara för att jag visste. Jag skulle ha blivit riktigt förvånad om vi fått se en flicka på ultraljudet. Men där var han, grabben.

Vi valde att ta reda på kön då i vecka 21. Mest för att kunna skapa oss en bättre uppfattning om vem det var där inne. Nu säger ju inte ett visst kön så mycket, men det blev ändå mera verkligt. Bebisen blev en person.

Namnet Melker började vi fundera på rätt tidigt och vi var överens från början. Lite orolig var jag över att han inte skulle se ut som en Melker men lyckligtvis gjorde han det. Annars skulle stackarn nog vara namnlös tills han kan bestämma själv vad han vill heta.

Melker härstammar från hebreiskans Melchior (en av de tre vise männen!) och betyder ljusets konung. En lysande framtid som skådespelare i skolans jultablå alltså. Annat kan han väl inte, med en pappa som fortfarande är stolt över sin rollprestation som Josef.

Finaste lilla farbrorn.