man kan väl kalla det livets gång.

Förut fasade jag för att svara på frågan "berätta om dina intressen" och orsaken till det var att jag helt enkelt inte hade några hobbyn som var något att skryta med. Under de senaste åren har den frågan bytts ut mot en annan, ännu otrevligare variant. När blir du klar med dina studier då? Jag svamlar alltid något osammanhängande om att jag inte har så länge kvar, att jag ska skriva lite slutarbete och gå någon kurs till och försöker så snabbt som möjligt byta samtalsämne. Försöker undvika att tänka på det.

I tisdags fick jag lite nytt klotter på min halare och orden sista fastlaskiainen finns nu inpräntade på två ställen. Det kommer alltså att ske. Det kommer att ta slut. Det älskade studielivet. De senaste fyra och ett halvt åren har varit de överlägset bästa i mitt liv. De har gjort mig till den jag tror att jag är idag och de har gett mig en chans att träffa människor som betyder så mycket. Många av dem får jag ha kvar i Vasa, men många flyttar bort, hem till ett annat liv. Det där livet som alltid funnits där men som kommer sen. Sen när man är äldre, mognare och vet vad man vill. Sen när man älskar sitt jobb och älskar fredagarna ännu mera. Sen. Inte nu. Som Jannika så fint uttryckte det, "jag vill bara ner krypa under ett täcke och gömma mig lite". Att gömma sig för livet fungerar nog inte i längden, och vi har väl inte något annat val än att följa med.

Det är bara det att jag är så förskräckligt rädd för att jag aldrig kommer att bli lika lycklig som jag är nu, sen.