För en tid sedan gjorde sevendays reklam för att de sökte nya bloggare. Jag visste direkt att jag ville söka men var rädd för att jag skulle bli knäckt om jag inte slapp med. Jag har inte bloggat så länge och har varken en supernischad blogg eller ett speciellt utstickande liv så chansen till en plats kändes rätt liten. Speciellt med tanke på att över 100 ville med i gemenskapen.
Med det tankesättet kommer man ju dock ingenstans så sista ansökningsdagen skickade jag ändå ett mejl. Ett ganska bra mejl om jag ska vara ärlig. Och ville de ha mig? Nej.
Min naturliga reaktion nu borde vara att radera hela bloggen och aldrig mer publicera ett enda ord eftersom jag tydligen är värdelös på det. Det är liksom så jag fungerar. Ge mig en komplimang och jag blir glad, kritisera mina förmågor och jag ger upp direkt och glömmer det aldrig.
Jag är alltför van med att nå dit jag vill, lyckas med det jag gör och få de jobb jag vill ha. Det beror till en del på att jag är bra på många saker men också på att jag oftast safear och sällan utsätter mig för situationer där det finns en chans för misslyckande.
Nu gjorde jag ändå det, och misslyckades. Men jag ska inte ge upp. Det finns viktigare saker att lyckas med och värre saker som kan hända än att inte få vara med på en tidningsportal. Men det hade varit så himla roligt.
Och om jag kommer att syna de utvalda bloggarna extra noga nu? Det kan ni vara säkra på.
Nej nu ska jag äta en glass. Och titta på mina ögonbryn som blev en så otroligt ful färg att jag inte tänker visa någon bild på mig själv på länge. Kosmetologen tyckte nämligen att blåsvart var en bra idé. Jag borde ha stoppat henne från första början men hon talade så övertygande om hudens ph-värden och att brunt skulle bli pissgult på mig, och det vill jag ju inte ha, eller hur. Jag lovar. Pissgult hade varit bättre alla gånger. Kanske man kan skrubba med aceton eller något. Det verkar hälsosamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar