Att ha tio veckor kvar.

Idag blir den här magen 30 veckor. Två årstider, sju månader, 30 fredagsmys. En oändligt lång tid som gått otroligt snabbt. Det finns liksom inte så mycket carpe diem i att vara gravid. Du ser fram emot att nå vissa veckor, mot ultraljud och läkartider och mot att bli ledig. Och ja, förstås mot att få träffa den där typen som bor i magen. Det känns ännu lite väl surrealistiskt för mig att förstå, men jag har höga förhoppningar på att få någon slags insikt under de här sista 10 veckorna.

Fysiskt har jag mått väldigt bra hela tiden. Noll illamående och sparsamt med andra besvär. Förstås en enorm trötthet som nu har lättat lite, antagligen beroende på både vårljus och järntabletter.
Psykiskt är det svårare. Jag har ett ganska stort kontrollbehov och just gällande en graviditet är det så himla lite du kan påverka och kontrollera. Allt ska ske så naturligt (och långsamt!) och på samma vis som det gjort i all tid. Nu är jag förstås tacksam för ultraljud och blodprov och andra medicinska under de inte hade förr, men ändå. Jag kan ju inte vara helt säker på att bebisen lever och har det bra, växer och är frisk, och det är så frustrerande. I det här skedet kan jag ju ändå se att magen blir större och känna hur den rör sig så lättare har det blivit för varje vecka som gått.

Då jag inte kan påverka så mycket vad som händer i kroppen så har jag i stället lagt allt fokus på att ha kontroll över det praktiska som behöver köpas och ordnas före hen är här. Jag behöver veta att jag i alla fall försökt mitt bästa för att bebisen ska trivas hos oss. Andreas tycker att jag är lite onödigt stressad och hävdar att vi skulle hinna fixa allt en vecka före. Antagligen inte omöjligt men han skulle bara veta hur många findit-fynd, nätrabatter och billiga miniplagg från loppis vi hade missat under den tiden.

10 veckor kvar. 12 för att vara på den säkra sidan. Ännu går det fint att vänta.