den stora bloggfödelsedagen.

Vet ni vad? Idag fyller min blogg ett halvår. Inte någon ålder alls egentligen, men ändå något jag pysslat med varje dag. Vad tycker jag så här efter sex månader då? Jo, helt okej. Som jag förväntade mig? Ja, men lite svårare. Det är svårt att försöka vara intressant och underhållande varje dag. Och det tar tid. Inte tid att skriva, men tid att fota, flytta över bilder, bråka med minneskortsläsare, bråka med bildredigeringsprogram och slutligen tid att ladda upp bilderna. Men egentligen är det något jag har så är det just tid. Därför förstår jag inte hur småbarnsföräldrar och karriärkvinnor hinner ha så väluppdaterade och snygga bloggar. Det handlar väl om erfarenhet. Känner jag en press att blogga då? Jo, lite mera än vad jag hade föreställt mig faktiskt. Ofta skriver jag bara för att och laddar upp en bild bara för att jag känner att jag måste visa vad jag gjort. Sedan får jag dåligt samvete och tänker på en sak som Peppe skrev för ett tag sedan. Att en blogg aldrig är bättre än det senaste inlägget. Läser jag en bok så ger jag inte upp även om de första 50 sidorna är tröga. Klickar jag in mig på en ny blogg ger jag upp direkt om jag möts av en orolig layout eller ett dåligt språk. Bloggläsare är med andra ord inte en så värst tacksam publik. Så jag tycker alltså att det här är bara skit och vill sluta? Nej, nej, nej. Jag tycker att det är intressant och utmanande och försöker med alla medel bli bättre. Försöker hitta det som gör just mig unik. Och så älskar jag ju kommentarer, och att människor faktiskt bryr sig om det jag gör. Tack för att ni läser.

 

Kalas!