om en hatkärlek.

I sjutton år av mitt liv levde jag utan mikrovågsugn. Sedan blev jag beroende av popcorn och karelska piroger. Samtidigt. Kastrullpoppande och ugnsuppvärmning i all ära, men det går ju ändå så mycket snabbare med dendär mikron.  Någon storanvändare blev jag ändå inte och när jag för ett och ett halvt år sedan flyttade från min kämppis och in med min nuvarande sambo, så var jag igen mikrolös. Det gjorde ändå ingenting och kokböckerna radades upp på den hylla som specialgjorts för en mikro. Piroger värmdes i brödrosten, mat tinades i ugnen och gäster poppade sina popcorn före de kom hit. Helt perfekt tyckte jag, otroligt jobbigt tyckte min sambo. När Fanny för någon vecka sedan tömde sin lägenhet och sålde sin mikro billigt fick jag ändå ge mig. Det tar lite ont att medge det, men vi äger alltså en mikro igen.  Av ren envishet har jag inte använt den, före idag. Och jag måste nog säga att jag ändå är lite lycklig, när jag nu sitter och dippar popcorn i guacemole. Men bara för att man kan poppa popcorn, okej?!

 

en revolutionerande uppfinning!