En telefonstudie

Jag fick min första mobiltelefon när jag gick på sjuan i högstadiet. Sedan dess har jag hunnit äga en hel del både bättre och sämre telefoner, bekantat mig med olika märken, ihopvikbara modeller och mobiler både med och utan touchscreen.  Gemensamt för dem alla är ändå att de till slut sagt upp kontraktet och slutat fungera. Det kan till en viss del ha att göra med hur de blivit behandlade. En telefon låg utomhus flera vinterdygn, en har badat bastu och en försvann spårlöst en natt på Fontana. En tappade jag t.o.m. i asfalten 5 meter utanför affären där jag köpt den, den fick ingen lätt start i livet. Ni kanske förstår att det aldrig riktigt varit lönt för mig att köpa den dyraste telefonmodellen.

Telefonen är ändå något jag, och de flesta andra, använder varje dag och det medför att det finns mycket minnen kopplade till varje mobil. Jag kom att tänka på detta eftersom jag under våren lånat min pojkväns extratelefon, eftersom jag inte kunde hitta min laddare. Den telefonen är egentligen nyare än min egna, men har ändå aldrig känts som min. Idag bytte jag tillbaka, och det var ett kärt återseende mellan mig och min sonyericsson.

Min högstadiekärlek, som inte ens hade färgdisplay.

Sedan kom "snäckmodellerna". Denna var inte långlivad.

En av de bästa telefonerna jag ägt. Den hade läder på baksidan och var så fin. Den mötte dock sitt öde en enslig natt på väg hem från krogen. Jag var arg och när jag är arg så slänger jag saker.

Min första Samsung, den hann jag bara ha en dag, så försvann den. Då köpte jag en ny likadan.

Den telefon jag använt under de senaste två åren. Touchscreen i all ära, men jag föredrar nog knappar.