Typiskt, tänkte jag då och cyklade mot academill. Där var allt som vanligt, men ändå inte. Det var väldigt ensamt. Ni förstår, under de fyra åren (!) jag studerat har jag lyckats skapa mig ett litet gäng med fina människor, och eftersom vi ändå är ganska många finns det alltid någon att umgås med. Men inte idag. Nu låter jag väldigt dramatisk och som att jag blivit ärrad för livet. Det är jag inte, och som tur känner jag en hel del andra personer som man kan umgås med. Men ändå, jag är konservativ och jag tycker om mina människor. Därför vill jag att de ska finnas där, varje dag.
Efter en tur över Brändöbron belönade jag mig med detta. Kaffe, ett smält kinderägg och en bok som var så bra att jag blev ännu mer fascinerad av dess författare.
Åjdå, har inte hängt med tillräckligt bra i bloggsvängen, visste inte att det är hon som skrivit den. Måst läsa den jag med!
SvaraRaderaojj va e hede för bok? :) såde annors: ärrad för livet - scarred for life...känns bekant på na vis ;) haha!
SvaraRaderaJo, läs läs läs!
SvaraRaderaEgentligen ere en ungdomsbok, om två bästa kompisar som blir kära i varandra. Låter kanske int så nytänkande men hon har beskrivi allt så otroligt bra. Upplev din fjortistid all over again :D
SvaraRaderaHaha, ja alltså kanske man int ens kan säg ärrad för livet, ja måst ha tänkt på scarred for life lite undermedvetet ;D