att vara eller inte vara - singel.

Veckans tema på papper handlar om singlar. Inte singlar som i en låt på en cd-singlar utan som i personer som inte har en partner. Det lät inte heller som rätt defintion. Det du tycker är ett singelskap, kanske någon annan tolkar som ett förhållande, och tvärtom. Det finns hemskt många olika varianter av förhållanden, och den riktigt definitionen kan nog ingen annan än de två (tre, sju?) personerna det handlar om ge. Wikipedia definierar singel som "ett civilstånd betecknande en person som inte befinner sig i ett (romantiskt) förhållande" . Om man tolkar det bokstavligen finns det nog mycket fler singlar runtom oss, än vi kanske tror.

Men vem är de då, singlarna? De där mystiska personerna som kan lägga all energi på sig själva och sina vänner, som kan ragga runt på krogen hur mycket de vill och som kan ägna sina helger åt festande, eftersom de inte måste besöka några svärföräldrar. Eller så inte. Det är ungefär lika sant som att alla i en parrelation mest tycker om att ordna parmiddagar och gå på söndagspromenader. Att de inte behöver umgås så mycket med sina vänner, för att de ju ändå har varandra.  Det är svårt det här. Lika svårt som frågan om det finns de som helt frivilligt väljer att leva ensamma. Jag vill tro att de finns, för annars känns det ledsamt att de är ensamma. Det finns tillräckligt med ofrivilliga singlar här i världen ändå.

Jag har själv sett en hel del både av singellivets fördelar och nackdelar. Jag har yttrat ord som "jag mår bäst som singel" och att jag "ändå inte tycker om förhållanden". Jag har varit otroligt lycklig som singel och jag har varit otroligt ensam och ledsen.

Jag har varit sjukt bra på att vara singel. Nu är jag sjukt bra på att vara någons flickvän. Helt samma, men ändå väldigt olika.